Precis som the Beatles måste Lou Reed klassas som en av den moderna musikhistoriens absolut mest viktigaste artister, om än i en annan skala. Han uppnådde förstås aldrig samma kommersiella framgångar som det brittiska bandet, men det är förstås snudd på omöjligt. Hans betydelse för modern musik går dock inte att överskatta. Precis som Bob Dylan var han en drivande figur i att göra rockmusiken mer litterärt sofistikerad.
Reed avled i sviterna av en leversjukdom den 27 oktober 2013, en sorgens dag för musikvärlden. Att vara med om att någon närstående dör är aldrig enkelt. Än värre är att en olycka sällan kommer ensam, mitt i sorgeprocessen kan det bli nödvändigt att klara upp olika juridiska frågor, exempelvis en Bouppteckning. I de lägena kan det vara bra att känna till att det finns hjälp att få. Lavendla Begravning och Juridik är ett företag som kan hjälpa dig genom hela processen. De kan hantera inte bara juridiska frågor utan hjälpa dig med rent praktiska sysslor som har att göra med planeringen av själva begravningen.
Temperamentsfull och charmerande
Lous artistskap har undersökts i mängder av böcker och ett oräkneligt antal artiklar. Det finns förmodligen inget band vars karriär är lika väldokumenterad som hans band Velvet Underground. Deras debutalbum, som vid släppet såldes i enbart ca. 5000 exemplar, gav upphov till de omtalade men något stereotypa orden som lyder ungefär att ”få människor köpte plattan, men alla som gjorde det startade band”. Det här inlägget ska dock inte mynna ut i någon analys av Reeds musik, istället ska blickfånget riktas mot hans prestationer som intervjusubjekt. Han kan nämligen vara rockhistoriens mest snåriga person att intervjua. Alltid temperamentsfull, ofta otroligt kortfattad och med dåligt tålamod för journalistikens tendens att ständigt söka det kontroversiella. Han uttryckte sitt förakt mot journalister mer än en gång.
Om du söker på Youtube efter ”Lou Reed – Lowest Form Of Life” kommer du att hitta ett exempel. En intervju som är mycet snårig, men ändå älskvärd. Den utfördes i början av 00-talet av en ung journalist för SVT-programmet ”Centrum”. Det är dock en snäll intervju som landar i att Reed till slut ändå tycks fatta något slags tycke för den mycket nervöse journalisten. För att se Lou när han var som allra svårast ska du söka dig till intervjuer han gjorde under mitten av 70-talet. Fast Reed kunde också vara otroligt charmerande, vilket intygas av the Guardians Hanna Hanra som genomförde vad som skulle bli en av den ikoniska artistens sista intervjuer. I en tid då många artister är så medietränade att de blivit bra på att prata utan att egentligen säga någonting framstår Reed som otroligt uppfriskande. Det finns inte många som honom kvar.